Antiklimax: i gotz it

En gång hade jag en dröm. En dröm där jag träffade en kvinna, gifte mig med henne och skaffade barn, och våra barn skaffade också barn. Då hade jag blivit farfar. Då skulle jag sitta ute å verandan och bjuda på werthers och berätta om en kväll som förändrade mig för alltid. Den historian skulle mina barnbarn få höra om och om igen, men dom hade nickat och lett som om dom aldrig hört historian förut.

Det hade varit en sån historia som mitt liv som äldre hade byggts på. En kväll där max 10.000 pers var anträffbara, men ALLA säger att dom var där. En såndär klassisk kväll som Jimi Hendrix på Grönan 67 eller vad, en kväll där stjärnor hyllas och alla är där, och alla minns.

"Upplevde jag min dröm?" Nej.
"Varför? du lyssnade ju på massa skön musik och du hade tusentals människor runt omkring dig?"

- Det beror på endast en sak.

Volym.

När man går ut på "galej" (skojord) så brukar man oftast få skrika för att göra sig hörd. Ikväll fick man viska för att höra musiken.

Det här är det absolut värsta antiklimaxet jag någonsin varit med om. Varför?! Säg varför?! Varför var volymen lägre än det jag spelar just nu (Slagsmålsklubben - Wellington Sears, Jens, Poivo och Joey har alla deckat, men dom vaknar inte pga musik).

Den absolut enda glädjen jag fann ikväll var att jag var med nära vänner, när Jens och Ponch skrek till Beetroots : "play your own music", då log jag.

Då log jag.

Då...

Endast då